En, två eller inga tuttar?

Idag har jag varit på Plastiken i Örebro och haft förmånen att få träffa två läkare. En manlig och en kvinnlig.

Helt opåläst, ja, jag har ju sett Pamela Andersons, hört nån väns historia, men inte riktigt ”på”, träffade jag alltså dessa läkare som var fantastiska på att berätta vilka alternativ jag hade att välja på.

Att ta från buken och flytta upp  ( JA!  här finns det mycket att ta av!!) nej, gick inte då jag redan är opererad där.

Att dra fram ryggmuskeln och göra ett bröst av den var nummer två… (rysligt ) för eftersom jag inte är någon atlet (????) så skulle jag inte sakna muskeln…Ehhh nähä?

Sist men inte minst inlägg och spänna ut huden. Jag är ju inte strålad så det skulle passa utmärkt.

Vi kom överens om förslag tre. För om något skulle hända kunde vi ju använda plan B, förslag två. Sunt. Bra!

Så till pudelns kärna..

– Ja..harklade sig dr B…du är ju lite överviktig….

-LITE? skrattade jag…

Så vi gjorde ett schema, en plan för mitt fortsatta leverne med Modifast och motion för att få så bra slutresultat som möjligt.

Jag är glad och lycklig. Förväntansfull. Nu jäklar….

Men också förbannat ilsken.

Det visar sig ju naturligtvis att med förslag tre blir mitt nya bröst lite hårt och fast.. Fine..

Å det andra snyggar vi ju till men det blir ju mer ”hängigt”.

-Men går det inte att göra det andra likadant, minska ner och lägga in lika inlägg?

-Nej, det får du ju inte av landstinget.

– Men kan jag betala själv då ?

Nej.. såklart.. tänkte inte på det. Tack för att jag fått gå igenom att bli hårlös, bröstlös och orkeslös, överlevt, fått håret tillbaka, liksom orken , liksom livet, mer än någonsin.

Jag blir 49 år i år. Jag ska inte ut och hävda mig på stranden men det hade varit kul att få två så lika som möjligt.

Åtminstone chansen att få välja.

Eller nej… nu är jag väl bortskämd, girig och omdömmeslös?

Peter Dalle har ju lärt oss hur vi ska vara;

– Kåt,glad och tacksam..

Blir så trött bara…

Yyyyyyyyyyyoooooooooooooooohhhhhhhhhhhhhoooooooooooooooooooooo!

Så var det sista dagen på 2013 som på många vis var bättre ‘n 2012 (eller hur ???)

Hade ju mina sista sjuka veckor i början på året , men med stöd och puffning från min man, levde jag min dröm under dryga 6 månader.

Å vilka månader! Aldrig i min själ hade jag trott att jag skulle få jobba så mycket eller att det skulle bli så mycket jobb!!

Att bli egen företagare, driva restaurangen med allt vad det innebär är nog det roligaste jag gjort på länge.

Jag blev omskriven i tidningen och på nätet. Jag fick vykort från gäster som var nöjda.

Köksmästaren Stefan kom,trollade i köket och vann allas hjärtan! Flyttade hit och charmade skorna av både barn och vuxna på

Borns Friskola och Restaurang Hemslevat på Uskavi.

Julbordet han ställde fram var utan like och gästerna var mer än nöjda.

Alla glada skratt och tårar av både lycka och trötthet, ryggont, bränn- och skärskador tog musten ur mig på slutet.

Så kom en ”paus” för mig då jag lämnade över det mesta till köksmästaren och gick in i någon slags dvala.

Sov.

Kunde inte få just något gjort. Helt slut.

Åkte med barndomskamrat till en annan med mycket tjejsnack, övernattning god mat , vin och jaaa…..Underbart.

Var på röntgen av hjärna och buk. Var orolig för spridning men som var utan anmärkning.

Åkte på Tallinresa, firade jul, åkte till Åland . Gott för själen.

Idag är sista dagen på detta år.. Vaknade i morse av en liten pojke i förd i sin nyinköpta pyjamas som glatt hoppade ner i min säng och sa;

– Hej mamma, här kommer Superman och räddar dig!

I gårkväll vid sängående, råkade jag stöta till bordet där barnens Furbies sov, och min stöt väckte den ena.

Skit också! tänkte jag när den satte i gång att prata Furbieska.

Tog min Rosa Bröstcancerhatt och slängde över den, i hopp om att den skulle somna om.

En sekund var den tyst sen tjoade den ;

Yyyyyyyyyyyyoooooooooooouuuuuuuuuuuuuuuuhhhhhhhhooooooooooooooooooooo!

Ja…..hörr ni, familj, nya och gamla vänner, läsare som jag har;

Yyyyyyyyyyyyoooooooooooouuuuuuuuuuuuuuuuhhhhhhhhooooooooooooooooooooo

På er alla inför 2014!

Dagens goaste överraskning!

Har haft en del huvudbry  om min hälsa på senaste tiden. Denna vecka fick jag således en skiktröntgen på skalle och bröst/buk.

Svaret lät inte vänta på sig utan min doktor ringde igår och levererade att allt var ok.

Fantastiskt ! Underbart! Tjohej!

Luften gick ur mig .. Bra! Då är det 100% framåt igen!

Hämtade dottern i dag vid skolan, där jag är välkänd bland barnen som både vikarierande lärare, fritids och naturligtvis matlagningen.

Jag hade varit hemma med min ”ont i magen ” son och vi hade bara pysslat runt. Därav hade jag inte ”fräckat” upp mig något med make up och

hade nog i ärlighetens namn inte dragit något annat än fingrarna genom håret innan vi begav oss i väg till skolan.

Väl där , möttes jag av glada barn som väntade på buss och föräldrar och en röst som glatt sa;

– Hej Eva!

-Hej! svarade jag

-Vad snygg du är i håret!

Jag stannade av häpenhet. Var pöjken ironisk?(Min frisör skulle få kräkanfall om han såg mig !) Jag stirrade på denna 10-åring och utbrast;

– Men snälla du…. jag ser ju förfärlig ut!

– Nejdå Eva det gör du inte , har aldrig gjort och kommer aldrig att göra!

Så släpper han kickbiken och kommer mot mig med öppen famn och ger mig världens goaste kram!!!!

Jag står där bara stum och tar emot …..och kramar tillbaka.

SÅNT kan jag leva på länge!

Att komma vidare

Har inte bloggat på 3 månader! Har jag inte haft något att säga? Jo då..

Bara inte haft tiden.

Suttit och läst vad jag skrivit och förundras.. Hur livet kan bli..

Igår fick jag svar på min ” efter 1år  mammografi ” och jag är frisk!

Förra året blev jag bröstlös, hårlös och orkeslös..

I år driver jag restaurang!

Tokgalet!

Överlycklig och tacksam.

Tack alla som fanns där under min cancertid, som läst , kommenterat, uppmuntrat och bara funnits.. Ni är alla guld värda!

Min favvopepplåt till alla som behöver lite pepp!

http://www.youtube.com/watch?v=12zPU-8bsTE

 

 

Fas 8 i livet

Livet har innehållit faser för mig . In och ut och i genom.

Fas 1,  min ungdom

Fas 2, gifta sig och bli två

Fas 3, barnen kommer

Fas 4, sorg över barn som gått bort

Fas 5, det största barnet flyttar ( alldeles förtidigt !)

Fas 6, de egna föräldrarna går bort

Fas 7, sjukdom, egen eller närståendes.

Fas 8, samla ihop det som är kvar av mig  i ……

Efter sjukdom och elände försöker jag alltså nu att samla ihop mina kvarvarande lemmar till en rättuppstående, ganska karsk men trevlig kvinna.

I bröstcancertiden var jag  mest sängliggande i trötthet och illamående, så nu är det en prestation att få tillbaka orken och styrkan i kroppen.

Speciellt när hjärnan tror att jag fortfarande bara är 25!

– Jag vill jag vill ! säger hjärnan

– No way! svarar kroppen

Så… målet är ju att kunna jobba 8 timmar utan att kroppen totalt havererar så jag nästan inte tar mig till bilen efter avslutat jobb och ur den när jag väl är hemma!

Som en krum gammal gumma hasar jag mig uppför trapporna in i huset. Min man tar en titt på mig och undrar hur sommaren kommer att bli, då jag kommer att jobba 24/7 typ.

– Ja..svarar jag karskt .. Jag får väl krypa runt i restaurangen, eller vika mig över en serveringsvagn och sparka mig fram.

Nej, men allvarligt.. Jag försöker ju att röra på mig genom långa promenader med hunden, äta sundare och så gympar jag ju emellanåt.

Dock är det vissa dagar svårt då kroppen faktiskt säger nej.

När värken i benen sätter in så jag kreverar, knäna bär mig inte upp till övervåningen utan jag får sitta och lyfta mig upp baklänges steg för steg…

Litar då till mina nya vänner: Alvedon, Tramadol, Diclofenak i burkar . Life sucks!

DÅ viskar någon till mig…. stödstrumpor…

Näe….jag är ju inte 70! Lägg av! Samtidigt som jag vet i bakhuvudet att jag har ett par som jag använder när jag flyger….

Nej! Nepp! Nada!

” Stödstrumpor ” fortsätter viskandet.

Jag ger upp. Inser att jag behöver all hjälp jag kan få..

Nästa dag drar jag på mig stödstrumporna, åker till mitt kök och lagar mat till barnen i flygande fart, klarar av mina 7 timmar, hämtar barn på dagis, handlar, går en 3 km runda med hunden!

Så…fas 8  i livet… samla ihop det som är kvar av mig i…ett par stödstrumpor..

Sen är det väl bara att invänta fas 9…pension….

För trettio år sedan….

För trettio år sedan fyllde jag 18!

Då tog mina bästa kompisar med mig till stans bästa restaurang och köpte martinidrinkar åt mig .Eftersom det var jag som fyllde myndig först fick mina kamrater dricka sötdricka.

Som omtänksamma kamrater såg de även till att jag kom hem efter ordning.

Ja, nu var det ju inte så att det blev nån riktig ”fylla”.. Ekonomin hos mina studerande kamrater var ju inte i den bemärkelsen att fylla mig till bredden, men det var ju inte heller själva meningen. Det fräcka var ju att få sitta där på restaurangen och känna sig ” vuxen”.

Det jag aldrig glömmer med den kvällen var att , naturligtvis var jag väl uppsnofsad till tänderna( för killen som jobbade på restaurangen hade mitt hjärta då), men på fötterna hade jag ( efter helgjobb) kunnat köpa mig såååååå snygga svarta mocka stövlar med ”något” vass spetsklack.

I februari var det snö och hård is på gatorna i Kumla och mina kamrater stöttade den, något vingligt berusade, mig hem. Väl hemma i hallen, när jag tog av mig jackan, trampade jag snett och klacken gick av!

Stövlarna gick inte att köpa nya då min storlek inte fanns att tillgå mer.

Samma år gick jag ur gymnasiet och hade turen att få jobb direkt på dåvarande RSÖ ( nu USÖ). Jag var utbildad vårdbiträde med rätt att ge insulin och på avdelningen träffade jag Undersköterskan Ursula som hade jobbat där i ”evighet”.

Vid 9-fikat satt vi och tjattrade som vanligt och hon sa;

– Ja men då skulle du sett för 20-år sedan….

Då insåg jag hur ” gammal” hon var.. Hon kunde sitta där och säga för 20-år sedan… wow..

– Ja, vänta du bara sa hon och log, snart kan du börja att säga ;

– För 10 – år sedan… för här flyger åren fram!

Nu sitter jag här och skriver att för trettio år sedan fyllde jag 18.

Vart farao har åren tagit vägen?

Fick så många grattis hälsningar i år via Facebook och det var så roligt att ”se” och komma ihåg alla människor, nya som gamla.

Elever från Kumla som en del fyller 28 i år(!!!), arbetskamrater, vänner och bekanta.

Åren har gått.

Helt galet!

En dag fantastico!!!!!!!

Idag har jag känt kärlek och våren i mig hela dagen!

Solen har lyst och så även mitt sinne.

Maken tog hand om de små barnen i dag hela dagen så stora sonen och jag kunde besöka vår sommararbetsplats och kolla in lite mer.

Sen åkte vi och åt lunch , shoppade lite och pratade mycket.

En hel dag utan att bli osams!

Hunden var med och fick bilträna i hundbur.

Han var väl inte lika nöjd som sonen och jag men det fungerade bra.

Träffade bekanta var av en undrade;

– Var får du all energi i från Eva?

Svaret kom direkt;

– Jag överlevde!

Jag har varit i helvetet och vänt om och nu förlitar jag mig på , hoppas tror och ber, att livet ska kunna gå en aning åt mitt håll nu.

Orkar nog inget annat.

Numera går jag och småler , dagarna i ända.

Är inskriven i vikariepoolen och har förmånen att få arbeta med barn och ungdomar som är en av de bästa sakerna jag vet.

Sommaren är spikad och jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot detta.

Jag håller på att återta min kropp, jag skaffar mat- och motionsrutiner och jag har en fantastisk  kär vän som ska sällskapa mig på Training camp om två månader.

Sist men inte minst, har jag min familj. Utan dem ????

Dotter som växer, tittar intresserat när jag eyeliner mig…

Lilleman som smyger ner i min säng om nätterna , stora sonen som ÄR stor nu, och maken min….som stöttar, inte gnäller utan finns….

Just nu och i denna stund är jag tacksamt lycklig!

När gav du din familj dig själv sist?

När gav du din familj dig själv sist?

En alldeles underbar device från en BC vän till mig som är så full av klokskap så jag dånar!

Denna fråga slog mig alltså dagen innan jag utan att jag tänkt på det viset SKULLE ge mig själv till min familj dagen efter..På RIKTIGT.

Efter lång och tråkig tid för både mig och familjen fick maken och jag tummen ur och bokade bad och hotellvistelse för familjen i Borlänge!

Det visade sig att det inte var så enkelt som att ringa på en måndag och beställa rum till helgen, utan vi fick vackert vänta två helger då det faktiskt är skidsäsong och andra helgen var det faktiskt  ” Hela Borlänge gungar” och då rekommenderades inget hotel för en familj som bara ville komma och bada, mysa och sova.

Men barnen blev tokglada ändå och nedräkningen började.

Vi studerade samtidigt videos på YouTube och skräcken satte in!

Rutchkanor i olika former presenterades och jag lovade min familj att jag i allafall skulle ge mig på familjerutchkanan. På videon åkte de fyra i bredd och det gick så där lagom fort…

Lilleman deklarerade att INTE tänkte åka någonting! Yes tänkte jag och genast paxade att jag kunde då ta hand om honom och mig medan maken och dotra fick åka bäst de ville.

När gav du din familj dig själv sist? ekade i mitt huvud..

Fegis… Vad är det med dig?

” Jag har varit sjuk..Jag har faktiskt blivit opererad och fått cytostatika.. Man kan faktiskt inte begära mer av mig.”

Väl framme i Borlänge och Maserhallen och badet Aqua Nova, kom så skräcken tillbaka..

”Magic Eye som är alla familjers favorit, ta med familjen eller kompisarna på en ring och sedan kan du skratta hela vägen ner. Den är 130 meter lång och 2,5 meter bred. Du kan välja mellan enkel- eller dubbelringat eller åka helt utan.”

Skratta hela vägen ner ..Eller hur????

Alva kastade sig i väg, G skulle ta lilleman i knät, kön tryckte på och jag satte mig helt enkelt på rumpan och hasade mig i väg… och SKREK hela vägen ner!!!! Farten kunde jag inte styra, benen tätt i hop och armarna utsträckta längs golvet ( om jag nu kunde gripa tag i nåt och sakta farten ),det strömmande vattnet bar mig framåt och jag åkte fram och tillbaka, upp på väggarna som i värsta WII Mario Cart spel.. och jag skrek.

Plötligt planade det ut och  tog stop. Mjukt och fint och Alva stod där och väntade log i hela ansiktet och ögonen glittrade. Vi stod där en stund och väntade på G och L som aldrig kom.

– Ta en ring mamma ! skrek Alva och rusade upp för trappan med en egen ring.

På darriga ben tog jag mig upp för trappan med en ring…Kanske ångrade sig L och ville åka med mig i stället…Nu var jag tvungen att vara modig…

L och G var borta.. ok,, då var det bara att sätta sig i den stora ringen och glida ner.. Alva var redan borta.

Det var det värsta jag kunde gjort! Sittandes i denna ring var jag ju som en sköldpadda på rygg!! och vad händer???? Jag skriker ( ! ), undrar i tanken VARFÖR???  och ringhelvetet VÄNDER SIG så jag åker BAKLÄNGES i FULL fart, klättrar på väggarna och vill bara dö!!

Jag halvligger i ringen och viftar för livet  med armar och ben och är äntligen i mål! Alva står där och skrattar och hennes lycka är total!

På darriga ben tar jag mig upp och bestämmer att nu ska vi väl ändå ta och kolla in resten av stället???

Fegis! Du överlevde ju! Erkänn att det var lite roligt??

Näe…ja…okdå…lite roligt..Men ingen ring mer!!

Bra! Då tar du L och åker med honom som en god mor!

Och det gjorde jag! Vi hade buskul hela dagen och jag var så modig och på riktigt för min familj som jag bara kunde. Liksom min man.

På kvällen åt vi på restaurang Tzatziki som fortsatte att förgylla vår dag med god mat och fin service.

Hotel Galaxen erbjöd sen goa bäddar att mysa Mello i och vi somnade trötta och glada efter Sean Banans segertåg rakt in i finalen.

Jag hade ett eget segertåg i hjärtat, jag hade gett mig till min familj.

Jag är hemma igen.

Jag kör!

I takt med mitt tillfrisknande, funderingar om livet och mitt välmående, uppåtpuffar från vänner ,har jag nu bestämt mig!

Från Valborg och framåt mitten av september kör jag restaurangen på Uskavi!

www.uskavi.se

När jag väl tog beslutet i samråd med familjen och stöttning av vänner att jag skulle prova detta, kände jag hur axlarna åkte ner och hur bra jag blev att må efteråt.

Det är dock med skräckblandad förtjusning jag ger mig in i detta,men mina dagar uppfylls nu av menyer, inköp och ” det måste jag komma i håg” och ” JA! Det kan jag ju laga till” och  ” frukost för 120 personer ???? aaaaaaaaaaa”!

Det bästa är att jag bara går omkring och ler… Så då måste det ju vara rätt eller?

Att få livet tillbaka

För en vecka sedan var jag hos fantasiska doktor C.

Med  varm hand låter hon nu bröstsköterskan över ta mig eftersom jag nu ses som ”frisk”.

Dock skall jag ju medicinera i fem år för den hormonella cancern som cyton inte bet på ( ganska läskigt egentligen ).

Efter läkarbesöket gick luften liksom ur mig. Hade skrivit på Fb om att jag var hos doktorn kanske en sista gång och när jag kikade in igen flera timmar senare,  fanns frågan ” hur gick det ”?

DÅ slog det mig åter igen hur lycklig jag är som har stöd och kärlek från vänner som bryr sig och att ; hade jag skrivit A fick jag skriva B.

Lyckligtvis var det ju bara goda nyheter jag hade att dela och gensvaret blev enormt med ”likes” och kommentarer.

DÅ gick det in…Jag var klar. Jag överlevde.

Sedan dess har jag gått och sugit på detta. Varit trött, glad,trött, glad, glad ,glad och glad.

Runt omkring mig har livet fortsatt, en vän har fått cancerbesked, en annan gått bort och jag klarade mig .

Enda vägen ut är i genom, och jag gjorde det.

Nu ska jag börja klättra till toppen igen.